tisstell

Hej igen gott folk!
Som vi alla vet är myndigheter inte kända för att vara snabba, så vi får vänta ännu en tid på att få saklig information om vad som händer, min väninna (och alla andra som skärskådas av myndigheter) är helt beroende av deras nöjaktiga åsikter och ställningstagande.
När man läser i media står det klart att besluten ofta är godtyckliga, tydligen mycket beroende på de enskilda handläggarnas moral, kunskap och inlevelseförmåga. Vanligt verkar också vara att man förmänskligar, d.v.s. det vi människor inte tycker om, förväntas djuren inte heller gilla, man överför våra känslor på djuren, ett farligt, okunnigt förfarande, inte sällan direkt skadligt för djuren!
Det verkar även som att det ofta går prestige i hanteringen, något som man försvarar, kanske på bekostnad av sunt förnuft.

Det är viktigt för mig att framhålla att man inte ska befrämja människan på bekostnad av djuren, det är inte dessa myndigheters uppgift, det får alltså aldrig handla om att bortse från djurens välbefinnande.
Däremot tror jag att många tror att t.ex. ett omhändertagande i alla lägen skulle främja hundens bästa, något som säkert stämmer i många fall. Man bör dock betänka att hundar är förhållandevis intelligenta, sociala djur, med starka band till sin flock, famlj.
Det är ofta gynnsamt att omplacera ett djur som mobbas och inte har en naturlig plats i en hundfamilj, i det läget skulle en hund i frihet söka sig bort för att dels komma bort från sina plågoandar, dels söka efter en möjlig ny familj.

Självklart kan det vara en bra lösning även vid misstänkt vanvård, om nu omständigheterna noga utretts, men det är traumatiskt för vem som helst att under de förhållanden som uppstår vid ett akut ingripande, fraktas bort av polis.
Det är ju inte så att det sitter kunniga, empatiska människor i mängd och väntar på att få ta hand om dessa upprörda, förvirrade individer och ge dem varaktiga, trygga hem.

Jag vet ju inte, men det är mycket troligt att dessa individer kommer att hanteras efter bästa förmåga, det förutsätter jag, men av främmande människor, på främmande plats, kanske i bur, kanske på polisstation, där ingen personal finns nattetid etc.
En hund som blivit omhändertagen på detta vis, är inte särskilt lätt att komma underfund med, man vet inte hur hundens vardag och rutiner sett ut, mathållning mm. En kennelhund är ofta inte rumsren, den kan vara dåligt miljö- och socialt tränad, vilket för en vuxen hund som plötsligt utsätts för alla företeelser i ett modernt samhälle; trafik, stadsmiljö, folksamlingar, främmande hundar, larm och stoj  etc, kan innebära mycket svår psykisk plåga, i form av rädsla, panik, ångest, något som, i bästa fall, avtar något över tid, men troligtvis aldrig försvinner helt.

OM det är en öppnen, frimodig hund till ras och kynne, miljö- och socialträningen är genomförd trots att hunden i kennelmiljö inte egentligen har behov av det, den ev. nya ägaren har kunskap och tålamod att träna individen som om den var en 8-veckorsvalp vad gäller både rumsrenhet och andra regler som ska gälla i det nya hemmet, ja, då kan det faktiskt få ett lyckligt slut för hunden.

OM inte allt detta är uppfyllt kommer hunden att fara mycket illa innan den till slut avlivas.  Ur djurskyddshänseende var det alltså humant att bespara hundarna detta. Spekulationer hit och dit om varför den inte fungerar, det beror förstås på det hemska hem den kommer ifrån. Det drabbar förstås "bara" den underkända uppfödaren, men handen på hjärtat, vem vill utsättas för okunniga, illasinnade spekulationer och ryktesspridning? Inte jag i alla fall, för min del innebär det att jag inte sprider sådant om mina medmänniskor, hur gör du?

Du som har orkat läsa så här långt, vet säkert att hundaveln framkallat olika grader av neotenisering. Dessa hundar är i minimal grad påverkade av detta, de är mycket vuxna och självgående, låter sig inte gullas med, hunsas eller på annat vis hanteras mot sin vilja, speciellt inte av främlingar, som inte vunnit deras förtroende. De skulle uppfatta det både förolämpande och under deras värdighet, de skulle panikartat försöka fly, inte dra sig en sekund för att använda sina tänder om det krävdes för att komma undan, d.v.s ett av allmänheten definierat aggressivt beteende. Bara en mycket van och erfaren hundmänniska skulle se hundens panik och förtvivlan och rätt kunna hantera situationen, för att på sikt få hunden att återfå sin balans i tillvaron.

Flertalet hundar idag är mer domesticerade, mer neoteniserade och fungerar mer okomplicerat i symbios med människan, kanske är det därför många drar alla hundar över samma kam och glömmer de mycket viktiga rasernas/hundtypernas skillnader och egenarter?

Jag vill tro att alla som jobbar med djur, inklusive dessa inom djurskydd, strävar efter att skaffa sig mesta möjliga kunskap, jag inser också att alla inte kan kunna allt, MEN, innan ett drastiskt, tragiskt beslut, som påverkar både människor och djur, anser jag att det MÅSTE finnas utrymme för eftertanke, expertbedömning, dialog med djurägaren etc. Detta är inte något som ska hafsas över, allt inom loppet av en och samma dag, det kan för mig ALDRIG vara ett godtagbart förfarande!

Jag talar hund, men, självklart ska detta gälla ALLA djur och människor, det måste vara en självklar rätt i ett demokratiskt land!
Enade vi stå, söndrade vi falla!
Lev väl tills vi hörs igen!