tisstell

Hej, efter att från olika håll fått påståendet att Bodil Granberg skulle ha tagit sitt liv känner jag mig nödsakad att dementera detta.  

Bodil och jag har haft ganska tät kontakt under många år och jag likväl som ALLA som kände Bodil, VET att självmord INTE skulle vara en tänkbar lösning för Bodil, hon var allt annat än självisk.  

Bodil har genom åren varit missförstådd, orättvist behandlad och baktalad av människor som, inte vet jag, men som det verkar, inte hade något roligare för sig än att försöka göra livet surt för andra.  

Bodil var en stor personlighet med ett enormt kunnande, ett stort hjärta och en aldrig sinande välvillighet och omtanke, speciellt vad gäller djur, vem minns inte hennes protest mot en hundutställning som (för)störde betingelserna för en kajkoloni under häckning.  

Hennes kunnande och kärlek sträckte sig över alla artgränser.   Hon sprudlade av liv och framåtanda, lät sig inte knäckas mentalt, trots många svek och besvikelser och trots att hennes kropp fick ta stryk och på senare år svek henne allt mer.  

Bodil fick se mer av människors ondska och illvilja än vi kan förtstå, hon var en stor och skicklig djurmänniska men i Sverige sitter alltid Jante och smider ränker mot den som, på något sätt, utmärker sig.  

Vad beträffar hennes planering om vart hennes djur skulle flytta om något hände henne, så har dessa papper funnits och uppdaterats de senaste 20 åren.  

Sverige har förlorat en stor personlighet, det finns INGEN som kan axla hennes roll, tusentals sörjer henne uppriktigt, ett fåtal hyenor gottar sig och sprider rykten, de når henne inte längre, men hon har släkt och vänner som i sin svåra förlust tvingas höra detta, snälla du som fått information om att hon begått självmord, bortse från det, ELLER prata med den som du fått informationen från, kanske är det källan till ryktet, kanske kan man få denna källa att förstå att det är fel, kanske t.o.m. straffbart att sprida felaktiga, negativa rykten.  

Tänk istället på hur det skulle kännas om det var din mor, syster, kompis etc. som utsattes för detta efter sin död. 

Jag finner inte ord för hur detta smärtar mig, jag sänder en tanke till hennes nära och kära och önskar dem frid i sinnet och förmåga att bortse från dem som, även under hennes liv, gjort allt för att förinta.  
En vän som sörjer.   

Har glömt att berätta (försöker få med allt) att en av de båda inspektörerna från det första, katastrofala besöket, vid telefonkonfrontation sagt ungefär "det skulle inte ha räckt med att ge ett par dagars uppskov, det var MYCKET värre än så".
Vid det här laget vet förstås denna inspektör att hon hade fel. En stilla undran; kommer nämnda inspektör att redovisa sitt misstag, för att rentvå min väninna och ge henne upprättelse? Klädsamt, bästa tjänstekvinna, att erkänna och redovisa sina fel och brister, vi fotfolk är helt utlämnade till sådana som dig! Vi är envisa, vi är många, du kan inte i längden flyta ovanpå och tro att du ska klara dig!

Vi väntar med spänning på att få ett utlåtande från NÄRVARANDE veterinär och hans beskrivning av skeendet.
Väntar även på dig, min vän, som sagt mig att det kommer kommentar, din åsikt är viktig!
Kram!

I torsdags, 5/2, fick min väninna äntligen ett ,inte avtalat, besök från Länsstyrelsen.
Hon hade sin syster där då. Systern hade ringt Länsstyrelsen ca 2 veckor före detta besök och frågat om det var ok att lämna hundar i systerns vård. Svaret hon fick var ungefär: det finns ju i nuläget inga beslut som hindrar, så anser du att det är lämpligt, så...
En av dem som var med vid utplånandet av hundarna vid det förra besöket + en ny stjärna kom alltså på ett nytt besök.
Väninnan blev tillfrågad om hon hade bytt golv. Nej, inte bytt, skurat. Så kommer man från bedömningen av utdömt hus!
Som tur är finns ju kort på ett rent, fint hus, taget med bevisande datum på tidning, i ett läge där golvbyte knappast hade hunnit genomföras...min förhoppning är att denna unga kvinna som var med och tog (det påstådda?) beslutet, som resulterade i en mängd oskyldiga hundars död, tar lärdom av detta, så att INGEN NÅGONSIN mer ska behöva genomgå detta vidriga.

Man vandrade runt, dokumenterade med kamera, och hade inget, absolut, inget, att klaga på. Ett påpekande dock: i hundgården ska finnas en upphöjd liggplats, något som, utan närmare direktiv om hur en sådan upphöjd liggplats ska se ut i mått mm, nu finns på plats.

Fortfarande saknas utlåtande från (under protest) avlivande veterinär, krematoriets utlåtande (?) mm, så min väninna svävar fortfarande i total ovetskap om hur hennes ärende framskrider, hur  dessa människor kommer att påverka hennes framtida liv, kort och gott: hon väntar på sin dom. Den kommer att ge henne rätt att föra sin talan, kanske är det i det läget alla hennes vänner och bekanta också får möjlighet att uttala sig.

I vilket fall som helst, jag har inte gått händelserna i förväg, men det är oerhört lidande, oerhört ekonomiskt avbräck, för alltid omöjliggjort avelsarbete, då dessa genom åren noggrant uppbyggda linjer är döda, kränkande av en av sjukdom försvagad människa i totalt underläge, utan ett hörande öra, helt överkörd i sitt ytterst sårbara tillstånd, som med rätta borde leda till upprättelse och ekonomisk ersättning för faktiska omkostnader (inringd, avlivande veterinär, utringd representant från krematoriet, kremering etc.), lidande, kränkning och en helt utplånad avelsbas.

Det skulle vara klädsamt om denna Länsstyrelse insåg sitt misstag och vilka förödande konsekvenser det fått för enskild person (för att inte tala om hundarna), så att de vidtar nödvändiga åtgärder. Troligt är dock, att vi bekanta får gå ihop och kräva granskning av ärendet, Länsstyrelsen är ju inte Gud Fader, utan bör kunna rättas vid grova övertramp.

ETT omhändertagandeärende har vi fått redogjort på denna blogg, sannolikt finns många fler som har erfarenhet av liknande.
Jag efterlyser berättelser från poliser och andra som sett konsekvenserna av omhändertagande av levande varelser, hur dessa har mått mentalt (i första hand de 2-3 första dygnen) och hur det lösts sig för varje omhändertagen individ. Jag vet att det finns solskenshistorier, men jag är rädd att dessa är undantagen som bekräftar regeln.

Som jag ser det just nu, bör detta faktiska skeende, som jag oavkortat lastar Länsstyrelsens representanter på plats för, jämföras med hur det KUNDE ha blivit:

Om man givit hundägaren en kort frist säg från onsdagen det hände till fredag eftermiddag i samma vecka, då man skulle ha funnit att allt var "nya golv", dvs ca 2 dygn.

Om man omhändertagit dessa hundar, så skulle det vara intressant att veta om det finns EN hundkunnig människa som påstår att detta skulle varit bättre för dessa hundar.

Om det första alternativet funnits, skulle dessa hundar ha levt idag, min väninna skulle ha farit illa, men haft sitt livsverk kvar och kunnat leva vidare i sitt liv, som hon valt och trivts med. Hon skulle ha övervunnit sin olust över att be om hjälp, i en liknande situation skulle hon ALDRIG utsatt sig och djuren för ett liknande skeende.

Jag är fullt på det klara över att det såg för dj-t ut i hemmet vid det första besöket. Jag är också på det klara över hur det brukar se ut i hemmet och hur det såg ut vid Länsstyrelsens nya besök.
I åtanke bör också alltid finnas hur HUNDAR uppfattar sin miljö, INTE hur människor gör det. Hundar har rätt till/tvingas till en ren urin-och fekaliefri miljö, något de INTE väljer, eftersom deras utsöndringar är en viktig del i deras kommunikation och rangstatusförfarande.

Därmed inte sagt att man inte ska städa, MEN hundarna far mindre illa än människan i en tillfällig städsvacka, inget önskvärt, men, handen på hjärtat, vem har inte varit sjuk och ur stånd att hålla välstädat omkring sig? Den som sluppit detta ska vara glad, inte se ner på sina mindre tursamma medmänniskor.

Vi väntar alla på ett framåtskridande i detta ärende.....
Lev efter den gyllene regeln, gör vi det alla, blir världen den plats vi alla drömmer om att bo på!

Vill börja med att kommentera Trixans inlägg, ledsen att jag missat det! Med den information du ger mig, instämmer jag naturligtvis fullständigt i att de ska ha djurförbud!
Av det jag fick fram av de artiklar jag tagit del av, framgick att mycket rättats till. Jag menar, utifrån den informationen, att man alltid ska ge människor en chans, men INTE på bekostnad av djuren! Om de misskött djur, där det för mig räcker att djuren suttit i bur,  är det, bortsett ifrån att det är förbjudet,  inget liv för något djur att framleva sitt liv i bur!
Att de sedan lurat folk på pengar är inte heller något man kan godta.
Jag menade bara, utifrån det jag läst, ATT MYNDIGHETERNA DÄR GAV DEM EN ÄRLIG CHANS, vilket alla förtjänar. Sen ska alla förstås stå för det de gör.
Snart kommer lite ny information om min väninna.
Ha det gott!

Nu har jag länge väntat på mer information, men det lär väl dröja, ni tror kanske att vi som är aktiva i detta tröttnar och glömmer? Då måste jag göra er besvikna. Vi bidar vår tid. Som Lilltjorvan så riktigt påpekade, bör ingen medborgare ha en anställning/ett ämbete, som ger rätt att köra över någon människa. I ett demokratiskt samhälle ska alla självklart ha samma rätt, d.v.s, man ska inte kunna rasera någon annans liv.

Om en granne eller främling går in till någon och beter sig på ett vis som utmynnar i att (som i väninnans exempel) ett antal djur blir avlivade i omsorg av ägaren, skulle denne granne/främling utan tvivel betraktas som en brottsling.
Om någon ÄR en brottsling, ska den brottslige förstås omhändertas på så sätt att han/hon inte är en fara för människorna i samhället, men det krävs en rättegång t.o.m om det är ställt utom rimligt tvivel att man t.ex. har mördat.

Kan det verkligen då vara möjligt att två ignoranta företrädare för länsstyrelsen har rätten att utdöma en människas miljö utan att ta in en enda framförd åsikt mot sitt förfarande, i efterskott hävda att inget beslut fanns och därmed tycka sig ha ryggen fri? Det finns inte ord för detta! FY SKÄMS PÅ ER! HAR NI ALDRIG FÅTT LÄRA ER VETA HUT?

Jag har ett uttalande som kommenterar just detta ärende från en känd och framgångsrik, tillika erfaren och empatisk länsveterinär: det får ALDRIG gå till så här, ALLA har rätt till en chans, beslut är till för att rivas upp/verkställas utifrån väl genomgången utredning, där ALLA aspekter noga övervägs, ALLA har haft en chans att yttra sig och det slutgiltiga beslutet ska se till ALLAS bästa! (Inte skydda/dölja enskilda byråkraters fadäser och klumpigheter.)

Det är bara att fullfölja tanken och ponera att dessa båda damer har en överordnad i samma anda som de själva. Med en fingerknäpp plockar han förstås bort dessa damer från deras tjänst och förpassar dem till att efter bästa förmåga skaffa jobb på den öppna arbetslöshetens marknad. Lycka till, syrkarter! Till skillnad från min väninna, har ni inte en massa människor ("undersåtar") som är nöjda med ert jobb och uppskattar det, så, ni kanske får göra som de andra, vars tjänster inte efterfrågas, lokalvårda! Kanske mitt hem, om jag får lust att skaffa piga. Men ska jag ändå slänga pengar på städning, vill jag nog ha någon att lita på, gärna trevlig tillika, så ni lär knappast komma i åtanke.

En bra städare är betydligt mer samhällsnyttig än sådana som sätter sig på sina höga hästar och i styrkan av sitt ämbete utdömer katastrof över sina medmänniskor!
Ert förfarande låter som hämtat ur en berättelse från, kanske, sent 1800-tal. Eller är det så, som Lilltjorvan sagt i en tidigare kommentar, att kvinnor som kommer upp sig är värst? Ni är en skam även för ert kön, kvinnor förväntas vara inkännande, hjälpsamma, empatiska, praktiska, med överblick etc. Har ni det besvärligt i livet? Är det skönt att jävlas med någon oskyldig?
Jag kan OMÖJLIGT förstå hur ert sätt att agera kan förklaras, bortsett från mitt djupa förakt för ert forfarande, fascineras jag över att någon upplyst människa i vårt moderna samhälle kan tillåta att sådana som ni tillåts utöva MAKT.

I en demokrati MÅSTE detta stoppas, annars har landet inte längre rätten att kalla sig demokrati.  Ni ska under alla omständigheter granskas. Ert förfarande ska belysas och ligga till grund för en lagändring hur svårt, långdraget, tungt och motarbetat vårt genomförande av detta än blir.  Ni ska veta; jag är INTE ensam, och det är inte bara jag som är fruktansvärt ENVIS, vi ska se till att rätt blir rätt, känna er lugna för att det blir så.
I övrigt önskar jag er den nattsömn och det samvete ni förtjänar!
 

Hej igen gott folk!
Som vi alla vet är myndigheter inte kända för att vara snabba, så vi får vänta ännu en tid på att få saklig information om vad som händer, min väninna (och alla andra som skärskådas av myndigheter) är helt beroende av deras nöjaktiga åsikter och ställningstagande.
När man läser i media står det klart att besluten ofta är godtyckliga, tydligen mycket beroende på de enskilda handläggarnas moral, kunskap och inlevelseförmåga. Vanligt verkar också vara att man förmänskligar, d.v.s. det vi människor inte tycker om, förväntas djuren inte heller gilla, man överför våra känslor på djuren, ett farligt, okunnigt förfarande, inte sällan direkt skadligt för djuren!
Det verkar även som att det ofta går prestige i hanteringen, något som man försvarar, kanske på bekostnad av sunt förnuft.

Det är viktigt för mig att framhålla att man inte ska befrämja människan på bekostnad av djuren, det är inte dessa myndigheters uppgift, det får alltså aldrig handla om att bortse från djurens välbefinnande.
Däremot tror jag att många tror att t.ex. ett omhändertagande i alla lägen skulle främja hundens bästa, något som säkert stämmer i många fall. Man bör dock betänka att hundar är förhållandevis intelligenta, sociala djur, med starka band till sin flock, famlj.
Det är ofta gynnsamt att omplacera ett djur som mobbas och inte har en naturlig plats i en hundfamilj, i det läget skulle en hund i frihet söka sig bort för att dels komma bort från sina plågoandar, dels söka efter en möjlig ny familj.

Självklart kan det vara en bra lösning även vid misstänkt vanvård, om nu omständigheterna noga utretts, men det är traumatiskt för vem som helst att under de förhållanden som uppstår vid ett akut ingripande, fraktas bort av polis.
Det är ju inte så att det sitter kunniga, empatiska människor i mängd och väntar på att få ta hand om dessa upprörda, förvirrade individer och ge dem varaktiga, trygga hem.

Jag vet ju inte, men det är mycket troligt att dessa individer kommer att hanteras efter bästa förmåga, det förutsätter jag, men av främmande människor, på främmande plats, kanske i bur, kanske på polisstation, där ingen personal finns nattetid etc.
En hund som blivit omhändertagen på detta vis, är inte särskilt lätt att komma underfund med, man vet inte hur hundens vardag och rutiner sett ut, mathållning mm. En kennelhund är ofta inte rumsren, den kan vara dåligt miljö- och socialt tränad, vilket för en vuxen hund som plötsligt utsätts för alla företeelser i ett modernt samhälle; trafik, stadsmiljö, folksamlingar, främmande hundar, larm och stoj  etc, kan innebära mycket svår psykisk plåga, i form av rädsla, panik, ångest, något som, i bästa fall, avtar något över tid, men troligtvis aldrig försvinner helt.

OM det är en öppnen, frimodig hund till ras och kynne, miljö- och socialträningen är genomförd trots att hunden i kennelmiljö inte egentligen har behov av det, den ev. nya ägaren har kunskap och tålamod att träna individen som om den var en 8-veckorsvalp vad gäller både rumsrenhet och andra regler som ska gälla i det nya hemmet, ja, då kan det faktiskt få ett lyckligt slut för hunden.

OM inte allt detta är uppfyllt kommer hunden att fara mycket illa innan den till slut avlivas.  Ur djurskyddshänseende var det alltså humant att bespara hundarna detta. Spekulationer hit och dit om varför den inte fungerar, det beror förstås på det hemska hem den kommer ifrån. Det drabbar förstås "bara" den underkända uppfödaren, men handen på hjärtat, vem vill utsättas för okunniga, illasinnade spekulationer och ryktesspridning? Inte jag i alla fall, för min del innebär det att jag inte sprider sådant om mina medmänniskor, hur gör du?

Du som har orkat läsa så här långt, vet säkert att hundaveln framkallat olika grader av neotenisering. Dessa hundar är i minimal grad påverkade av detta, de är mycket vuxna och självgående, låter sig inte gullas med, hunsas eller på annat vis hanteras mot sin vilja, speciellt inte av främlingar, som inte vunnit deras förtroende. De skulle uppfatta det både förolämpande och under deras värdighet, de skulle panikartat försöka fly, inte dra sig en sekund för att använda sina tänder om det krävdes för att komma undan, d.v.s ett av allmänheten definierat aggressivt beteende. Bara en mycket van och erfaren hundmänniska skulle se hundens panik och förtvivlan och rätt kunna hantera situationen, för att på sikt få hunden att återfå sin balans i tillvaron.

Flertalet hundar idag är mer domesticerade, mer neoteniserade och fungerar mer okomplicerat i symbios med människan, kanske är det därför många drar alla hundar över samma kam och glömmer de mycket viktiga rasernas/hundtypernas skillnader och egenarter?

Jag vill tro att alla som jobbar med djur, inklusive dessa inom djurskydd, strävar efter att skaffa sig mesta möjliga kunskap, jag inser också att alla inte kan kunna allt, MEN, innan ett drastiskt, tragiskt beslut, som påverkar både människor och djur, anser jag att det MÅSTE finnas utrymme för eftertanke, expertbedömning, dialog med djurägaren etc. Detta är inte något som ska hafsas över, allt inom loppet av en och samma dag, det kan för mig ALDRIG vara ett godtagbart förfarande!

Jag talar hund, men, självklart ska detta gälla ALLA djur och människor, det måste vara en självklar rätt i ett demokratiskt land!
Enade vi stå, söndrade vi falla!
Lev väl tills vi hörs igen!

Jaha, nu är det snart slut på helgen.
Min väninna och hennes syster dokumenterade (fotograferade) överallt i huset under senare delen av veckan som gått, med datum och allt, förstås. Huset som var i behov av totalsanering, enligt länsstyrelsens tjänstemän, är alltså bevisligen i gott skick. Det står dock öppet om länsstyrelsen är intresserad av att rentvå uppfödaren genom ett besök, det skulle ju då, på ett övertygande vis, framstå hur man missbedömt miljön.

Det VAR verkligen riktigt illa nersmutsat med avföring och urin, sönderbitna sopor etc, men med erfaren blick skulle man enkelt kunnat konstatera att detta inte varit långvarigt, utan förhållandevis akut, vilket min väninna berättade, men hon talade för döva, avstängda, ointresserade öron.

Jag har fått ett bidrag till bloggen, TACK, som jag inte lyckats publicera, jag får jobba vidare på det.
Det är min vänninas syster som komponerat en sång inspirerad av den tragedi som överväldigat familjen. Den är välskriven och välsjungen, så jag hoppas verkligen att jag ska kunna klura ut hur ni alla ska kunna få del av den.

E! Till dig vill jag förklara situationen. Det finns minst två sådana raser, med stor integritet, ett kynne som ofta får dem att kallas enmanshundar, med ett omutligt sinne, i dessa lägen totalt humorbefriade, hundar som ingen främling skulle tycka var trevliga, tvärtom, hundarna skulle aldrig bli samarbetsvilliga efter att, mot sin vilja, ha tvingats lämna sitt hem och sin matte.

Nej, du har så rätt, länsstyrelsen förtjänar inte att skyddas, men det gör min väninna. Innan man kan titta över vad som finns att göra, måste alla handlingar i ärendet vara klara, det är min bestämda åsikt. I nuläget har hon fått ta del av besiktningsrapporten, men ska sedan beredas möjlighet att föra sin talan. När det är gjort får man ju se vad beslutande organ säger. Efter det kan det möjligen vara läge att sluta hysch-hyscha om detta, för att visa allmänheten hur enskilda människor hanteras och vilken möjlighet som bereds enskild individ att få rätt mot myndigheters stelbenthet.

Under tiden rekommenderar jag dig att läsa Miljömagasinet nr 3, 16 januari 2009. I ledaren "Humanisera djurskyddslagen" berättas om flera fall där enskilda inspektörer framgångsrikt lyckats driva ärenden "i egen regi" mot lagar, expertis, sunt förnuft och t.o.m djurskydd, så att de enskilda djurägarna, ibland även djuren, drabbats. Det, om något, tycker jag är bevis för hur olika paragraferna tolkas av de olika tjänstemännen, som driver ärenden i eget syfte, tycks det.
Detta är färdiga ärenden, där man inte riskerar att på något sätt förstöra för den enskilda djurägaren genom publicering, vilket kan vara fallet, när allt fortfarande är under bearbetande.

Jag citerar gärna några rader ur ovan nämnda ledare:
"Med sådana exempel, och det finns mängder liknande, måste man börja tvivla på om drivkrafterna bakom det så kallade djurskyddet alltid är styrt av omsorgen om djuren och hur en från början välmenande djurskyddslag har kunnat utveckla sådana inhumana avarter i sin praktiska tillämpning." Man jämför vidare med häxprocesserna, men, var snäll och läs denna ledare i sin helhet, så att inga missförstånd uppstår. Klart är dock att det finns orsak att tvivla på att man i alla lägen tryggt kan lita på myndigheter.

Det finns redan nu tecken som tyder på att länsstyrelsen försöker olika finter för att ta sig ur detta ärende med hedern i behåll. Hur detta än avlöper för min väninna, ska jag redovisa det. Min förhoppning är förstås att hon, även av länsstyrelsen, blir rentvådd, men, när man läser om hur de kört över andra, blir man ju tvehågsen....tror ändå att det är bra att många, redan från början, fått veta hur skeendet varit.

Rykten förtäljer att ansvarig veterinär (inte den som var där, utan en som aldrig varit där) å ena sidan påstår att något beslut om omhändertagande aldrig tagits. (Det skulle då vara en tillfällighet att länsstyrelse, polis och inkallad veterinär råkade ha vägarna förbi, när min sjuka väninna fick ett infall och genast såg till att alla hennes djur blev avlivade, eller? Tycker ni att det är trovärdigt?)
Å andra sidan säger han att inspektörerna ansåg att miljön orsakade ett lidande som gjorde att ett omedelbart omhändertagande var nödvändigt. (Båda dessa påståenden kan väl inte stämma samtidigt, eller, det kanske är jag som inte förstår...) Ja, vidare sägs det att detta beslut skulle ha kunnat överklagats. Ja, kanske det, men inte före ett omedelbart omhändertagande. För om så varit fallet, skulle inspektörerna vid ny inspektion funnit att det inte längre fanns minsta grund för klagomål. Det står dem alltså fritt att kontrollera detta i efterhand. Hundarna är redan borta, men min väninna förtjänar upprättelse och tjänstemännen kanske skulle vara något försiktigare i sina oinitierade påståenden framöver.

Det börjar alltså redan bli lite svårt att följa de olika påståendena och få nån rim och reson i resonemanget, men, låt oss hoppas att det klarnar...
Återkommer med fakta och funderingar allteftersom de dyker upp.
Hörs snart. Ha det gott!

Ja, nu är arbetsveckan slut, en lugn och vilsam helg väntar.
Min väninna kommer med stor sannolikhet att få en helg MYCKET lugnare och tystare än hon haft någonsin i sitt vuxna liv. (Förutom förra helgen, men då var hon fortfarande så sjuk och förtvivlad att det inte var lika påtagligt.)
Den som väljer tystnaden och ensamheten njuter förstås av det, men för den som är van att ha fart och fläkt omkring sig och plötsligt ofrivilligt står i denna situation är det påtagligt plågsamt.

Resultatet kan ju exempelvis bli ett rastlöst vankande, plockande, pysslande......hela tiden med minnet av ivriga små tassar, glada hundflin, viftande svansar, jodå, även toviga pälsar, griniga hundar, lortiga tassar, det är ju inte så bara att hålla ordning på dessa viljestarka, aktiva små individer, som håller en oavbrutet sysselsatt. Pälshundar som får leva normala liv och inte begränsas av ägarens utställningsintresse ,är verkligen arbetsintensivt att sköta, även om man ofta tar till klippmaskinen.

Är det så de skapas, de förgrämda, pedantiska , de som aldrig har nog med sitt eget liv utan måste se ner på alla andra och försöka göra livet surt för dem? Ja, det är i sanning synd om människorna. Att drabbas av tragedi får, på sikt, "riktiga människor" att växa, inte bete sig som dessa anmälande, fega ögontjänare.

Min väninna har nu, genom att lyssna och iaktta, kommit underfund med vilka det är som har ställt till med detta förödande skeende. Det är nu inte så, att hon på något sätt försöker skylla ifrån sig det som har utspelat sig runt henne , hundarna och hennes sjukdom, men, som sagt, sedan flera dagar tillbaka är hennes hem skinande rent och onödigt och tomt prydligt, inte så levande och pågående som förr, och DET skyller vi förstås dessa förgrämda lögnare för, för ni tror väl inte att dessa hennes "vänner" fört någon ärlig dialog med henne?

Ni förstår ju också, att de självklart inte trätt fram och påtagit sig skulden till denna anmälan. Att de, tillsammans med katastrofala tjänstemän, är skulden till ett antal hundars död, en varm, trogen och generös väninnas tragiska uppvaknande, att ALDRIG, aldrig någonsin, våga lita på någon, fråntar dem all människovärdighet i mina ögon!

Dessa lismande hyenor (inget ont om dessa djur, det är bara ett uttryck) har genom egen förskyllan, fråntagit  sig den ansvarstagande människans hela värdighet, ingen hämnd ska utkrävas, de kommer själva, genom sitt beteende, att klampa på och falla på eget grepp.

Att sådana människor finns, vet väl alla i branschen, min tro har till nu varit, att myndigheter SKYDDAR oss mot sådana skitsnackare, så brukar det faktiskt vara, enligt mångårig erfarenhet. Nu kan man inte längre lita på myndigheter, och DET är riktigt illa. Endera, som många påstår, har dessa människor frångått de regler som ska se till att sådana här misstag inte kan begås, eller, så har reglerna ändrats (har inte hittat något i de regler jag hafratt tillgå) och i så fall, gott folk, får vi hukande vänta på att det bultar på vår dörr och då är vi lika rättslösa som min väninna.

Inte ett framåtskridande precis, tvärtom, det närmar sig ett totalitärt styre, där individen bara får tacka och ta emot vad överheten bestämmer. Jag är så fruktansvärt besviken på dessa människor! Men, vi ger oss inte! Det här SKA redas ut, det är nödvändigt!

Återkommer med ny faktainformation snarast efter helgen. Uppskattar era kommentarer, det styrker!

Vill bara berätta för er alla, att idag, en vecka efter tillslaget är min vänninas hem sig likt igen. På denna vecka har hon tillfrisknat och städat upp ordentligt. Förhoppningsvis kommer länsstyrelsens tjänstemän att ställa upp på en ny inspektion, låt oss också hoppas att den hinner tas med i samma rapport, men det kanske inte är så viktigt.

EN VECKA! Så meningslöst! Alla ni som ifrågasätter historien, jag förstår er, jag kan själv inte bli klok på vad som drev dessa kvinnor att agera så huvudlöst, har heller inte lyckats hitta lagrum. Andra länsstyrelser anser att det är felaktigt skött, så det är inte bara jag, i egenskap av väninna.
Hoppas jag hinner berätta mer ikväll, men, vi hörs snart! Ha det gott, allihop!

Till er som undrar varför djuren inte blev omhändertagna. Jag förklarade det i förbigående i det första inlägget, men vill gärna resonera lite runt djurs välfärd vid omhändertaganden.

Börja med att läsa vad Andorra skrivit.
Alla vet att ett omhändertagande av barn är oerhört traumatiserande, trots att det i någon mån (beroende på barnets ålder) går att förklara för barnet vad som sker och få barnets önskemål invägt i hanteringen.

Att omhänderta djur är en helt annan sak. Djuren hamnar, vid ett ingripande, akut i en traumatisk situation. Även om ägaren håller sig lugn och inte uppvisar yttre känslor, så finns det inget sätt att dölja sådant för hundar, redan det är skrämmande.
Tjänstemännen i detta exempel visade inte något hundkunnande eller deltagande, hur dessa hundar skulle ha samlats ihop och fraktats iväg vet jag inte, men det finns INGET sätt att göra det utan att utsätta hundarna för starka känslolägen såsom rädsla, förvirring mm, vilket för vissa hundar kan betyda att de försvarar sig och inte vill låta sig fångas in.

Man har alltså orsak att anta att man skulle ha behövt fånga in dessa hundar, någon skulle säkert ha bitit ifrån sig (detta är en ras med mycket stor integritet) och då genast klassats som aggressiv.  Aggressiva hundar avlivas, det är min absoluta mening, i detta fall. Avlivning före eller efter traumatiska händelser? Före är förstås det mest humana ur djurskyddssynpunkt.

Låt oss nu utgå ifrån att ett antal av hundarna (de små valparna med flera) inte skulle ha protesterat, utan låtit sig fångas. Hur skulle då frakten ske? I bur får man anta. Vi omhändertagandet av de många yorkarna i Stockholmstrakten kunde man vid något tillfälle se 5 hundar i samma bur. Vet man inte hur just dessa hundindivider fungerar tillsammans, kan det utlösa allt från svår stress till slagsmål på liv och död. Inte något en ansvarsfull djurägare utsätter sina djur för, om det kan undvikas.

Om man nu ändå genomför en sådan transport och vi utgår ifrån att hundarna fått transport en och en i burarna, stannar det alltså i bästa fall med stress. Var ska de sedan vistas? Hos polisen? På hundpensionat? På vems bekostnad? Det är relevant i sammanhanget, för som Andorra mycket riktigt påpekade är det hundägaren som får stå för fiolerna. I det fall Andorra beskrev fick uppfödaren tillbaka sina djur, visserligen betydligt fattigare, en solskenshistoria, kan man tro, men med facit i hand, är det någon som tror att det var djurens bästa som tillgodosågs? Om matte vetat/förstått skulle hon säkert ha valt att ta bort dem i hemmets trygghet.

Nästa steg (tror jag, men vet inte) blir väl då att antingen (som i det fall Andorra beskriver) återlämna hundarna till ägaren (som även den utsatts för svårt psykiskt lidande) som får försöka återställa hundarnas psykiska balans, vilket i Andorras fall tragiskt nog var omöjligt, dessa hundar fick av humanitära skäl avlivas efter myndighetens agerande, ett agerande som alltså ansågs vara djurskyddsbefrämjande.

Det andra alternativet är att hitta goda hem åt djuren. Jag vet inte hur kunniga de som beslutar i detta läge är, men om man inte anlitar expertis för att avgöra djurens bästa i det första skedet, är skadan redan skedd. Man ska inte dra folk över samma kam, men många som skaffar hundar i detta läge, gör det av mänsklig kärlek och medlidande, något man absolut måste respektera, MEN, dessa hundar är INTE lämpliga för andra än kunniga, erfarna kennelmänniskor, som kan förstå och rehabilitera hundarna efter de trauman de med nödvändighet har utsatts för.

Detta kan säkert lyckas ibland, men man kan aldrig veta detta i förväg. Vid misslyckanden kommer man givetvis att åberopa "de hemska förhållanden" som varit hos hundägaren, och myndigheternas förfarande (säkert i välvilja och efter bästa förmåga) ifrågasätts aldrig. Alltså, ytterligare börda på en redan skadskjuten människa. Och vad blir resultatat? Avlivning, förstås.

Att hunduppfödaren i det här fallet tog beslut om avlivning, och vägrade lämna ifrån sig djuren, var alltså djupt ansvarstagande och kärleksfullt, hon tog hellre smällen själv, än utsatte de oskyldiga hundarna för detta förlopp, som högst osannolikt hade kunnat sluta bra.

Jag vet ett exempel i min närhet där man omhändertagit ett antal stora hundar som gick i skilda hundgårdar hos ägaren. P.g.a platsbrist eller rent oförstånd sattes dessa hundar ihop hos omhändertagande myndighet med svåra slagsmål och skador till följd, DÅ dög plötsligt det ursprungliga hemmet igen....

Vill gärna jämföra med ett fall som hänvisats till på en hundsida. Ett stort antal djur (50) av olika art bodde våningsvis i burar i en lägenhet. Familjen flyttade under pågående utredning, djurskyddsinspektören uppmärksammade mydigheterna i den nya kommunen på familjen. Det gjordes en mycket grundläggande utredning av djurkunnig utredare, ett 10-tal sidor rapport med en lång rad anmärkningar. Veterinären  påpekade att "om dessa förhållanden skulle bestå under längre tid kan det uppstå ett kraftigt djurlidande eftersom djuren utsätts för hög stress som kan leda till sjukdomar".

De flesta djuren avyttrades då av familjen, kvar i huset finns några hundar och katter. Länsveterinären påpekar då att det inte längre finns skäl för att besluta om djurförbud i familjen, men att man kommer att göra inspektioner av och till.

För mig är detta ett korrekt och hedervärt förfarande, något att efterlikna. Att under inga omständigheter släppa på kravet om djurens välfärd, men med mänsklighet och förståelse avvakta om familjen själv lyckas rätta till förhållandena. En eloge till dessa tjänstemän!
Detta om detta, imorgon är en ny dag, låt oss hoppas den blir bra!

.

Hej igen!
Tänk att det FINNS så många människor med empati och gott hjärta! Var gömmer ni er till vardags? Bakom alla egotrippade besserwissrar?
Har idag fått bekräftelse från en (annan) länsstyrelse och en (annan) länsveterinär att det ABSOLUT inte får gå till så här! De tycker att det skämmer deras respektive yrkeskårer, att något sådant kan förekomma. Jag instämmer förstås.

I väntan på den pappersexercis som hör till alla ärenden, får vi avvakta med att uppvisa bevis för att detta verkligen har hänt.
Ansvarig tjänsteman uppskattar enligt uppgift  INTE att bli utfrågad om sitt agerande, så vi får utgå ifrån att allt (förstås) kommer att göras för att smutskasta hundägaren och rentvå sig själv, agerandet lär knappast vara meriterande.

Det finns entydiga omdömen om hur denna uppfödare skött sina djur under alla de år som gått, något som bör beaktas  av er som okunnigt spyr er galla och utgår ifrån att myndigheter alltid har rätt. Detta att det fanns tillstånd är ett exempel på vad dessa myndighetsutövare  "missat", så  deras agerande uppvisar redan i nuläget påvisbara fel och brister. Återstår för mig (oss) att ta reda på var man anmäler sådant (dock inte anonymt), för jag måste upprepa mig: ju större ansvar och makt  man har, desto större kunskap, insikt, empati och ödmjukhet måste man vara försedd med.

Ni som inte vet hur fort ett gäng hundar raserar ett hem bör ta reda på fakta innan ni uttalar er. Har idag haft ett trevligt samtal med en erfaren hundmänniska som berättade att det för en av hennes hundbekanta tagit ca 20 minuter att demolera inredningen i en bil totalt, fjädrarna var framme och resten flög som snö i luften. 20 minuter, 1 hund!

Press och TV bör förstås användas, vi måste invänta gängse gång i ärendet, innan man kan lägga fram fakta för vidare bearbetning och mesta möjliga spridning. Denna kvinna ÄR redan drabbad, hennes hundar är oåterkallerligt döda, men om detta inte är ett rättsövergrepp, måste vi alla jobba för att få till en lagändring. Det kommer självklart att drabba fler, om ingen reagerar!

Ni som ifrågasätter om beskrivet förlopp är sant: ansträng er inte med det, om det är osanning framkommer ju det i så fall när faktadokumentation läggs fram. Har man besökt hemmet tidigare? Nej. Har man gett råd och respit? Nej. Finns tidigare oegentligheter med hundhållning? Nej. Hade länsveterinär besökt hemmet före beslut? Nej.

Men, som sagt, jag tror på människan! Så många fina människor som på olika vis tagit kontakt under dagen, jag tackar er alla!  Vi behöver visa att vi finns, göra våra röster hörda, så att vi kan få slut på höjdarnas och det vackra folkets envälde. Vi är alla lika inför lagen sägs det, så det kan vara din eller min  tur nästa gång. Låt oss ta till vana att ställa upp för varandra, för ett mänskligare samhälle.

Du och jag är omgivna av våra underbara hundar, låt oss glädjas över det, ingen vet vad morgondagen har i sitt sköte!
Och du, om du som anmälde ser detta, vi är inte som du, här finns barmhärtighet, men du kan nog aldrig bli fri från det onda du gjort, om du inte träder fram och står för det! Det kan ändå aldrig bli så illa, som det du utsatt din medmänniska för!
Lev väl, vi hörs snart igen.

Läste att kvinnan som dömts skyldig till barnamorden i Arboga drabbats av vinterkräksjukan och inte orkade närvara vid planerad rättegång.
Iofs kan man ju se att andra närvarande slapp bli smittade.

I min bekantskapskrets finns en medelålders kvinna, vars stora intresse i livet är hunduppfödning. Hon har haft hundar i hela sitt liv, och hela hennes vardag kretsar kring djuren.
Jag har samma intresse och otaliga är de samtal och besök vi haft i glädje och stolthet över våra små skyddslingar.
Vi är båda laglydiga, vilket innebär att vi följer djurskyddslagar och rekommendationer, vi har erforderliga tillstånd.

I julhelgen insjuknade min väninna i influensa. Hon blev riktigt dålig, blev ordinerad antibiotika, drabbades av feber och matthet. Vardagen hankade sig fram, endast det nödvändiga blev gjort, mat och vatten till hundarna, de släpptes ut några korta rastningsvändor i rastgården, ja, det var väl allt.

Hundarna utnyttjade mattes tillfälliga svaghet till att hitta på sådant som annars inte är tillåtet. De bet sönder soppåsar, kissade och bajsade både här och där, kort och gott, roade sig utan att matte orkade göra så mycket åt det....Tids nog är matte på benen och röjer upp, så roa dig medans tid är!

Då ....kommer länsstyrelsen och polisen! Jante hade passat på att göra en ANONYM* anmälan, kvinnan är ju både nöjd och framgångsrik i sitt hundinnehav, sådant måste stävjas! Extremt väl anpassat i tid och med en länsstyrelse som ryckte ut samma dag, kunde Jante luta sig tillbaka på sin kammare och njuta av sitt tilltag.  Hur kan en människa som inte ens vågar uppge sitt namn, med en fingerknäppning beordra myndigheterna att dansa efter sin pipa? Angiveri ska väl inte uppmuntras! Är detta ett samhälle vi vill ha?

Länsstyrelsens båda tjänstemän (kvinnor) såg genast att det inte var nystädat, tvärtom, det såg bedrövligt ut! De såg även att matte var sjuk, något man enligt uppgift måste kunna förutse och som då ej berättigar till djurinnehav. Veterinär beordrades att infinna sig för att besikta djuren. Vid besiktningen framkom att två av hundarna var "väl toviga" men i övrigt i god kondition och vid gott hull, glada och trevliga. De andra hade inga tovor, de var fina och trevliga allihop, trots den konstiga situationen. I gruppen fanns  tikar med valpar, några redan tingade. Valparna var knubbiga och blanka i pälsen.

Länsstyrelsen ville omhänderta hundarna med omedelbar verkan, något ägaren absolut motsatte sig. Valpar och digivande tikar ska inte hanteras på det viset, de övriga inte heller. Vilken miljö kan erbjudas dessa hundar? Först omhändertagande, sedan omplacering/försäljning, eventuellt återkomst till matte efter ett antal traumatiska upplevelser.

Dessa tjänstemän (kvinnor) uppvisade inte någon påtaglig kunskap i hundinnehav på kennelbasis, vilket borde vara ett absolut måste, när man i styrka av sitt ämbete kan styra över andras liv. Detta ingripande slutade i total katastrof för alla utom tjänstemännen och polisen (som förväntas tillvarata allmänhetens rättigheter och intressen.)

Med omedelbar verkan beordrades veterinären att avliva samtliga individer, vuxna, såväl som valpar. Mot bättre vetande tvingades veterinären att avliva hund på hund, alla friska, trevliga och välnärda.
Länsstyrelsens tjänstemän har sedan rättfärdigat sitt agerande med att hundar som uträttar sina behov inomhus utsätts för lidande.

ALLA som har mer än en hund och som har ögnat i en hundbok vet att detta inte är med sanningen överensstämmande! Hundar i grupp har ett behov av att med urin och fekalier befästa revir, rang, löpcykel och mycket mer. Dessa hundar beter sig mer naturligt än en ensamhund, som ofta blir fullständigt rumsren (åtminstone så länge ingen annan hund hälsar på!)

Du med hundkoll vet också, att det finns "kisskydd" på marknaden, då många hanhundar markerar inomhus, även som ensamhund.

Vad var då grunden till detta dödande? Matte var sjuk. Ingen respit för att inkalla hjälp, inget erbjudande om en hjälpande hand från dessa "medmänniskor", bara verkställandet av detta dödande.

Krisgrupp? Nej, efter uträttat värv lämnades min väninna ensam kvar (djurkropparna hämtades omgående till ett krematorium.) Att kontakta de nödvändiga instanserna för verkställandet av dödandet och bortforslingen klarade dessa damer galant. Att visa empati, flexibilitet eller initiativ till att hjälpa en utsatt medmänniska var inget som fanns med i deras rationella ingripande.

Om detta är rätt enligt lag, måste en förändring omgående komma till stånd. Tjänstemännen ansåg att djuren utsatts för lidande, men lämnade sin medmänniska kvar i denna misär, att, efter att ha mistat allt av värde i sitt liv, själv försöka samla ihop skärvorna och på något sätt uthärda livet.

Jämförelsen med barnamördaren kanske är långsökt, men om en brottsling har rätt till omtanke och respekt, varför har inte laglydiga medborgare det, även i sjukdom?

* Att det är tillåtet att anmäla någon anonymt är mycket märkligt. Alla vet att många tar till det i hämnd, avund, rivalitet etc. Idag slipper den anmälda (som tur är) bekosta utryckning efter anmälan, om myndigheten inte finner något fel. Det innebär i nuläget att allmänheten belastas med att medels skattsedeln betala för ofoget att anonymt kasta anklagelser omkring sig. Om man istället var tvungen att presentera sig med namn och personnummer för att få lämna in en anmälan, skulle man dels kunna leva med ett gott samvete, dels bli fakturerad för onödiga utryckningar. Hur många anmälningar skulle då komma in? Min gissning är sisådär 10-15% av dagens ström av anmälningar. Det skulle vara mycket ekonomiskt för såväl stat som oskyldigt anmälda, rätt person, skyldig anmäld eller lögnaktig anmälare skulle då få betala. Rensa i röran! Höj moral och självinsikt istället för att jubla över ytligheten!
Fortsättning följer.....

Glädjeämnen då? Jodå, se dig omkring! Underbar natur, vackert vinterväder, levande hundar, djur, barn, vänner och medmänniskor med omtanke och empati. Var en god människa, tänk på: Var sann i ditt tal, ta inget personligt,  ta inget för givet, gör alltid ditt bästa! Glädjeämnen får vi fördjupa oss i och dela med andra utifrån kunskap och förmåga.
Lev väl, hörs snart!