tisstell

Till er som undrar varför djuren inte blev omhändertagna. Jag förklarade det i förbigående i det första inlägget, men vill gärna resonera lite runt djurs välfärd vid omhändertaganden.

Börja med att läsa vad Andorra skrivit.
Alla vet att ett omhändertagande av barn är oerhört traumatiserande, trots att det i någon mån (beroende på barnets ålder) går att förklara för barnet vad som sker och få barnets önskemål invägt i hanteringen.

Att omhänderta djur är en helt annan sak. Djuren hamnar, vid ett ingripande, akut i en traumatisk situation. Även om ägaren håller sig lugn och inte uppvisar yttre känslor, så finns det inget sätt att dölja sådant för hundar, redan det är skrämmande.
Tjänstemännen i detta exempel visade inte något hundkunnande eller deltagande, hur dessa hundar skulle ha samlats ihop och fraktats iväg vet jag inte, men det finns INGET sätt att göra det utan att utsätta hundarna för starka känslolägen såsom rädsla, förvirring mm, vilket för vissa hundar kan betyda att de försvarar sig och inte vill låta sig fångas in.

Man har alltså orsak att anta att man skulle ha behövt fånga in dessa hundar, någon skulle säkert ha bitit ifrån sig (detta är en ras med mycket stor integritet) och då genast klassats som aggressiv.  Aggressiva hundar avlivas, det är min absoluta mening, i detta fall. Avlivning före eller efter traumatiska händelser? Före är förstås det mest humana ur djurskyddssynpunkt.

Låt oss nu utgå ifrån att ett antal av hundarna (de små valparna med flera) inte skulle ha protesterat, utan låtit sig fångas. Hur skulle då frakten ske? I bur får man anta. Vi omhändertagandet av de många yorkarna i Stockholmstrakten kunde man vid något tillfälle se 5 hundar i samma bur. Vet man inte hur just dessa hundindivider fungerar tillsammans, kan det utlösa allt från svår stress till slagsmål på liv och död. Inte något en ansvarsfull djurägare utsätter sina djur för, om det kan undvikas.

Om man nu ändå genomför en sådan transport och vi utgår ifrån att hundarna fått transport en och en i burarna, stannar det alltså i bästa fall med stress. Var ska de sedan vistas? Hos polisen? På hundpensionat? På vems bekostnad? Det är relevant i sammanhanget, för som Andorra mycket riktigt påpekade är det hundägaren som får stå för fiolerna. I det fall Andorra beskrev fick uppfödaren tillbaka sina djur, visserligen betydligt fattigare, en solskenshistoria, kan man tro, men med facit i hand, är det någon som tror att det var djurens bästa som tillgodosågs? Om matte vetat/förstått skulle hon säkert ha valt att ta bort dem i hemmets trygghet.

Nästa steg (tror jag, men vet inte) blir väl då att antingen (som i det fall Andorra beskriver) återlämna hundarna till ägaren (som även den utsatts för svårt psykiskt lidande) som får försöka återställa hundarnas psykiska balans, vilket i Andorras fall tragiskt nog var omöjligt, dessa hundar fick av humanitära skäl avlivas efter myndighetens agerande, ett agerande som alltså ansågs vara djurskyddsbefrämjande.

Det andra alternativet är att hitta goda hem åt djuren. Jag vet inte hur kunniga de som beslutar i detta läge är, men om man inte anlitar expertis för att avgöra djurens bästa i det första skedet, är skadan redan skedd. Man ska inte dra folk över samma kam, men många som skaffar hundar i detta läge, gör det av mänsklig kärlek och medlidande, något man absolut måste respektera, MEN, dessa hundar är INTE lämpliga för andra än kunniga, erfarna kennelmänniskor, som kan förstå och rehabilitera hundarna efter de trauman de med nödvändighet har utsatts för.

Detta kan säkert lyckas ibland, men man kan aldrig veta detta i förväg. Vid misslyckanden kommer man givetvis att åberopa "de hemska förhållanden" som varit hos hundägaren, och myndigheternas förfarande (säkert i välvilja och efter bästa förmåga) ifrågasätts aldrig. Alltså, ytterligare börda på en redan skadskjuten människa. Och vad blir resultatat? Avlivning, förstås.

Att hunduppfödaren i det här fallet tog beslut om avlivning, och vägrade lämna ifrån sig djuren, var alltså djupt ansvarstagande och kärleksfullt, hon tog hellre smällen själv, än utsatte de oskyldiga hundarna för detta förlopp, som högst osannolikt hade kunnat sluta bra.

Jag vet ett exempel i min närhet där man omhändertagit ett antal stora hundar som gick i skilda hundgårdar hos ägaren. P.g.a platsbrist eller rent oförstånd sattes dessa hundar ihop hos omhändertagande myndighet med svåra slagsmål och skador till följd, DÅ dög plötsligt det ursprungliga hemmet igen....

Vill gärna jämföra med ett fall som hänvisats till på en hundsida. Ett stort antal djur (50) av olika art bodde våningsvis i burar i en lägenhet. Familjen flyttade under pågående utredning, djurskyddsinspektören uppmärksammade mydigheterna i den nya kommunen på familjen. Det gjordes en mycket grundläggande utredning av djurkunnig utredare, ett 10-tal sidor rapport med en lång rad anmärkningar. Veterinären  påpekade att "om dessa förhållanden skulle bestå under längre tid kan det uppstå ett kraftigt djurlidande eftersom djuren utsätts för hög stress som kan leda till sjukdomar".

De flesta djuren avyttrades då av familjen, kvar i huset finns några hundar och katter. Länsveterinären påpekar då att det inte längre finns skäl för att besluta om djurförbud i familjen, men att man kommer att göra inspektioner av och till.

För mig är detta ett korrekt och hedervärt förfarande, något att efterlikna. Att under inga omständigheter släppa på kravet om djurens välfärd, men med mänsklighet och förståelse avvakta om familjen själv lyckas rätta till förhållandena. En eloge till dessa tjänstemän!
Detta om detta, imorgon är en ny dag, låt oss hoppas den blir bra!

.